Taget från blogg.amazingselmas.se
Anders Hallgren. Hundsport 5/2012
Den lilla valpen är efterlängtad och omsvärmas av de nya familjemedlemmarna. De trängs runt den och den njuter för fullt av all uppmärksamhet. Valpen är centrum i världen och alla vill vara med den och leka och kela.
Alla är så snälla och positiva, trots att valpens sylvassa tänder åstadkommer ett och annat skrik av smärta när leken blir för vild. Men det är ingen som bannar den för det.
Det är som om valpen har kommit till ett himmelrike. Den kan göra nästan vad den vill och möts mest av bara skratt. Om förmanande röster hörs så är de inte speciellt stränga. Valpar är automatiskt befriade från skarpa tillrättavisningar, liksom människobebisar. Vem vill vara sträng mot en valp?
Tyvärr hör man från en del ”experter” att man ska sätta tydliga gränser och riktigt visa valpen vem som bestämmer. Dessa personer hänvisar till att det skulle vara naturligt att vara sträng för att, påstår de, hundmammor är hårda och stränga i sin uppfostran. Det påståendet är fel. Det finns belägg för att hundmammor istället är ytterst snälla.
Unghund med överskottsenergi
Valpar hamnar ganska snart i ”slyngelåldern”, vilket är en dålig benämning på individer som har kommit i en ålder när de har ett ständigt energiöverskott. Unghundar drar i kopplet, hoppar på folk, kan leka med andra hundar i timmar, om de bara får chansen. De gnäller otåligt om saker tar för lång tid och skäller gärna och mycket. De här sakerna är inga problembeteenden, utan en helt naturlig följd av att ha mycket energi. Hundägaren börjar tycka att hunden är tröttsam och besvärlig med all sin energi. Den tar upp för mycket plats i familjelivet och ägarna börjar ryta när hunden gör saker som den inte får göra.
Kärleken sätts på prov
Råden om ”quick fix”-metoder frestar i allt mer: ryck, ryt och slå. Vanligen uttrycks det med andra ord, som ”var tydlig”, ”låt inte hunden ta över”, ”förbättra ditt ledarskap” och ”var sträng som hundmamman”. Det är nu folk vanligvis går kurs för att lära hunden att den inte ska dra i kopplet, hoppa, skälla, gnälla och överdriver det den gör. De försöker träna den att vara lite som en vuxen hund, att lyda och inte vara så energisk. Den lekfulla tiden är tyvärr över och ägarens tolerans börjar bli på upphällningen.
Kärleken nöts i kanten.
Vuxen och anpassad
Sorgligt nog anpassar sig den läraktiga hunden. Den blir mer passiv och böjer sig under trycket av alla förbud. Hundägaren kan inte riktigt koppla av ändå, för att hunden har blivit starkare och fortfarande kan dra i kopplet och vara överenergisk i vissa situationer. Inomhus har den blivit ”välartad”, det vill säga den ligger mest och vilar. Det är promenaderna som frestar på och känns lite som en kamp. Utfall mot andra hundar har börjat bli påfrestande, man skäms ju inför andra hundägare. Och i skogen drar hunden iväg på egna turer och jagar efter djur. Därför blir promenaderna kortare vissa dagar, för man kan ju inte, anser hundens ägare, hela tiden prioritera hunden, man har ju ett eget liv också. Vore den inte så stark och energisk så skulle det vara trevligare att gå mycket längre.
Kärleken har svalnat lite.
Åren går fort och hunden är snart mitt i livet. Men tyvärr, i alltför många fall, inte längre mitt i familjens liv. Visst får den pliktpromenader. Men barnen kan och vill inte längre. Så det blir en av de vuxna som får göra hela arbetet, ibland kan den andra offra sig. Det är inte lika roligt längre att ha hund, tycker flera, det är besvärligt och tar tid. Och inga kurser finns för att gå längre.
Många kommer till en punkt där hunden sätts åt sidan. Visst, den får de pliktskyldiga turerna, men de verkar bli allt kortare. Och eftersom hundar inte protesterar och pockar så glömmer man så lätt bort deras behov. De är som gamla människor, finner sig och sover bort en stor del av sina liv. Den kärlek som finns kvar efter några år räcker allt mindre.
Gammal och osynlig
När hunden har blivit gammal har det gått så långt att den inte märks, inte syns, inte hörs. Livet består av att få mat och korta kissturer och sedan in igen.
Kärleken är borta.
Men den kommer igen när hunden dör, i form av skuldkänslor och sorg.
Fast det är ju så dags då……….
